Känslorollercoastern som är 100 dagar utomlands

Idag har det gått 100 dagar sedan jag tog flyget från Arlanda och jag tänkte ta det här tillfället att bara berätta lite mer om hur det har varit. Jag kan känna att jag här på den bloggen inte verkligen har varit helt öppen hur det har gått för mig. Här har jag mest skrivit allt som har hänt mig, vilka äventyr jag har varit på och allmänt bara positiva saker.   Jag känner det kan vara tid att berätta lite mer om de dåliga saker.

Det mest uppenbara är nog att jag längtar otrolig mycket hem. Jag längtar tills jag får se mina föräldrar och mina vänner, tills jag äntligen kan köpa marabou choklad i butiken igen, tills jag får bra vegetarisk mat i skolan igen, tills svenska fikat, tills konserter med svensktalande artister som Krunis etc, tills svenska sommaren med Breviksfolk, tills att man kan prata öppen om HBTQA+ frågor och faktiskt också till sist till min lilla skola där hemma. Före utbytesåret ansåg jag mig själv som en person som nästan aldrig hade hemlängtan, och jag trodde inte heller att jag skulle få det så mycket som jag fick det här. Det var verkligen en chock för mig när jag insåg att det inte gick en dag, eller en timme närmare sagt utan att jag tänkte om hur mycket jag saknade Sverige.

Att lämna sin komfort-zon var också något stort för mig. I förväg tänkte jag inte här heller verkligen på att det skulle bli såhär jobbig, men ja, det blev det. Jag behövde verkligen ta ett stort steg utanför den. Att gå fram till vildfrämmande människor och säga till sig själv: ”Jag ska bli kompis med de, även om de nu inte förstår vad jag säger och jag inte heller verkligen förstår de”, är svårare än det låter, och det låter redan lagom svårt om jag får säga det själv. Jag har verkligen insett hur bekväm jag var med mina vänner i Sverige, vilket är ju en bra sak, men när man får hoppa sådär i iskallt vatten ger det en ”liten” chock.

Språket gör ju en otroligt frusterad. Man vill verkligen säga något, dela med sig om något som hände till exempel på förra lektionen, men det går inte så bra och den man pratar med fattar inte riktig poängen med den där roliga historien jag just berättade. Scenariot har hänt mig många gånger. Jag har ju verkligen förbättrat mig i franskan, det är ingen fråga om, men samtidigt vill jag alltid vara lite bättre då jag fortfarande har så stora problem i vissa skolämnen och allmänt när jag pratar med folk.

Sedan finns det här sådär småsaker som är annorlunda och man tror att det inte gör en stor skillnad, men det gör det. Till exempel så kramar man inte sina vänner här så pass ofta som man gör i Sverige, som hälsning gör man helt enkelt en, två pussar på kinden och inget mer. Sedan måste man alltid säga ”Bonjour” (God dag) när man går in i ett rum eller liknande och om man inte fyller upp glas till folk på matbordet anses man som oförskämd.

Som ni ser är det inte alltid lätt att vara utbytesstudent, men det är inte heller så svårt som ni nu kanske tror att det är. De här dagarna har verkligen varit fantastisk. Jag har upplevd grejer jag aldrig skulle annars, pratat med helt random personer jag inte kommer ihåg namnet på och har haft det bra. I början var allt otroligt mer skräckinjagande och jobbigt och jag hade verkligen många dagar som jag kände som att det här är inte värt det, men ju längre jag är här ju mer känner jag mig som hemma här.

PS: Fick idéen att prata om det här när jag läste Lova’s inlägg här. Jag kände verkligen igen mig och tänkte att det kanske var tid för mig att också berätta lite hur skitigt det (delvis) har varit för att inte ge en sådan skev och kanske även overklig bild utav mitt utbytesår.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s